Insåg (tack vare Sandra) att jag helt och hållet "glömt" att uppdatera min blogg... Eller är jag bara väldigt lat? Jag skulle i det här fallet säga att det är det sistnämnda som gäller.

 

Efter Amines födelsedag så var det i princip som allt bara rasade! Helgen som hade varit sp perfekt skulle bli ett minne blott! På måndag morgon får jag ett samtal från Amine, han låter jätte konstig och det tar ett tag innan han säger nåt.

Hans pappa hade gått bort vid 9 på morgonen. Shit!!

 

Hela veckan var skit. Mitt socker var åt h*elvete rent ut sagt och Amine var i upplösningstillstånd! Det mesta har väl lagt sig nu och allt börjar återgå till det normala, eller nja, inte jag då. Jag ska ju alltid vara lite speciell ;P

 

Jag provade på att göra ett par övningar med hjälp av en app jag laddade ner och det gick jätte bra tyckte jag. På kvällen kunde jag inte stå på egna ben. Jag hade så förbaskat ont i varje liten muskel i kroppen. Det kändes precis som om jag aldrig tränat i hela mitt liv och för detta skulle jag få betala för.

Dagen efter tog jag bilen för att göra den rent både invändigt och utvändigt, aa tjena!

Idag är jag inte bara död... jag är STENDÖD!!! Jag börjar nästan gråta för varje steg jag tar! Va i själva sjuttsingen har hänt??? Nåt är det som inte stämmer, vad vet jag inte och ärligt talat så bryr jag mig inte alls. Är trött på alla hinder. Jag får alltid käppar i hjulen på ett sätt eller annat.

 

Jag hoppas på att kunna få träffa Sandra nu till veckan. Nu har det gått alldeles för lång tid, vågar inte ens gissa på hur lång tid det kan ha tagit

 

Fy, vi borde skämmas