Jag vet inte riktigt varför men jag har de två senaste dagarna börjat tänka mycket på min morfar som gick bort förra sommaren!
Det är inte någon enstaka minut jag ägnar åt dessa tankar, utan det är i princip hela dagen, eller dagarna för att vara korrekt.

Det gör så ont verkligen och igår brast jag nästan ut i gråt på vägen hem från jobbet. Satt och tänkte på hur glad han var när jag kom hem första gången efter att Ghita föddes. Han lyste upp som en sol och vågade knappt hålla i henne bara för att rädslan att hon skulle "gå sönder" fanns.

Han älskade verkligen Ghita! Herregud, bara att skriva detta gör att tårarna faller!

Kommer aldrig glömma vår sista dag tillsammans. Morfar var ganska dålig och hade inte varit ute på år och dar i princip. Vi hade besökt honom för att fira hans födelsedag. Han ville ut... initiativet kom från honom!
Morfar ville ut i den friska luften tillsammans med sina favoritflickor (Mormor, mamma, min syster, mig och Ghita). Det var riktigt fin sol och härlig sommarvärme. Vi promenerade runt tills vi kom fram till en lekplats. Där hoppade jag och syrran på en slänggunga och blev som små barn igen och lilla Ghita åkte rutschkanan med sin mormor.
Morfar bara satt i sin rullstol och njöt! Det var något med hans blick som bara skrek "TILLFREDS"...

Det här var mitt sista ögonblick med morfar som han var klar och vaken... Veckan efter blev han jätte dålig och åkte in akut. Han var medvetslös. Man fick ingen som helst kontakt med honom.

Lördagen den 14/7-2013 så var jag i stan med Sandra för att försöka hitta en present till min mamma (hon fyller år den 16/7). Får ingen vidare kontakt med henne och hör bara hur hon gråter... Morfar har inte långt kvar enligt läkarna.
Jag tar Sandra (tur är väl de, hade inte klarat mig utan henne), i princip slänger in henne i bilen och åker till sjukhuset snabbt som ögat!
Min moster är hos honom. Jag hade bestämt mig för att stanna hos honom tills han får medvetandet tillbaka eller bara blir bättre!

Jag behöver inte gå in på fler detaljer annat än att vi precis skulle säga hej då, vi kommer tillbaka i morgon bitti (klockan var närmare halv 4 på morgonen). Allt bara ändras och det går fort...

Morfar hade somnat in...

Jag är så ledsen över att min morfar inte längre finns kvar men samtidigt är jag så glad att jag fick vara med och säga hej då en sista gång innan han lämnade oss. Jag är också så glad och tacksam över att min underbara moster var med! Hon är verkligen en riktig pärla! One of a kind verkligen!

Det var egentligen inte tänkt att det skulle bli ett så här långt inlägg, men det blev bara så. Hade kunnat skriva mycket mer men pga av respekt för min morfar och familj så behöver jag inte gå in på detaljer.

Saknaden efter Dig morfar, är stor och kärleken evig!