Jag trodde starkt på att jag hade kommit över morfars bortgång... ja då, fram till igår.
Begravningen var igår och gud va jag grät. Bara att se kistan från långt håll fick mig att må så illa. Magen bara vändes upp och ner och jag och min moster bara höll hårt i varandra, gråtandes.
Jag är inte ett jätte stort fan av dansband osv men den musiken de spelade upp var bland morfars favoriter. När de spelade upp "Blänkande silvertråd" av Lasse Berghagen höll jag på att svimma av. Jag blev helt svag och låten var så vacker. Det var morfar liksom.
Usch alla minnen av honom bara poppade fram och det gjorde så ont.
Jag tror det mesta har sjunkit in nu men det är fortfarande så tårarna nästan rinner så fort jag bara tänker på ordet morfar.
Jag saknar honom verkligen!
Allt som allt så var begravningen väldigt vacker och alla är så nöjda med hur simpelt men ändå så otroligt bra det blev.

Vila i frid nu min älskade morfar! Saknaden är stor